Tankar efter föreläsningen på flerspråkighetskonferensen

Vi var nog mest nervösa en vecka innan. Hur skulle det egentligen gå när vi skulle berätta om vårt arbete med eleverna på Östergårdsskolan och det arbete vi gör som Sva utvecklare på Kärnhuset?

När man berättar om sin verksamhet är det alltid lätt att ta saker för givet och bortse från de bitar som är självklara. Vårt uppdrag för föreläsningen var att varva teori och praktik kring hur vi får eleverna att bli goda läsare och skribenter oavsett ämne. Det gällde att hitta en balans och visa på olika exempel av vårt arbete. När vi är ute och föreläser är vårt mål med våra övningar, de praktiska exemplen, att deltagarna alltid ska kunna använda våra uppgifterna direkt i sin undervisning. Så ville vi att det även skulle vara denna gång. Vi vet också att det vi gör och föreläser om inte är något revolutionerande men vår tanke är att inspirera och ge styrka. Ibland behöver vi bli påminda om alla de goda idéer vi har men som lätt faller i glömska.

Det var inspirerande att se våra deltagare ge sig hän över de övningar vi hade med oss. Fokuseringen, pararbetet blev lika intensivt som i våra klassrum. För oss är det viktigt att man som lärare faktiskt provar på det som vi sedan utsätter våra elever för. Vi måste också få känna känslan av att lite oroligt se alla andra komma igång, känna känslan över att få skriva av sig sina tankar före ”lektionen”börjar, känna känslan av att tillsammans lära sig mer. Om vi inte själva utsätter oss för detta kan vi lätt glömma bort hur det är för eleverna. När vi gör uppgifterna blir det också tydligare för oss hur viktigt det är med bra, informativa och tydliga instruktioner. Man kan aldrig vara tydlig nog!

Igår när vi kom tillbaka till skolan frågade våra elever hur det hade gått. De har ju fått följa med i våra förberedelser och även utsatts för uppgifter och frågeställningar för att vi skulle få underlag till vår föreläsning som inte bara bygger på vad vi ser och tycker. Vi svarade att det hade gått bra! Men det hade inte gått så bra om vi inte hade haft våra fantastiska elever.

Idag fortsätter arbetet som vanligt och våra nior sitter just nu och skriver nationella prov. Förhoppningsvis ger vårt arbete med läs och skriv i alla ämnen framgång även på Nationella Provet!

Inspirerande föreläsning- Milad Mohammadi

Vilken avslutande föreläsning vi fick lyssna på under Flerspråkighet i fokus- konferensen den 14 mars i Stockholm! Vi fick träffa en inspirerande Milad Mohammadi, ”Sveriges bästa föreläsare” som bl.a. talade om vår viktiga roll i att vara förebilder för våra elever och att vi måste ge dem förutsättningar och verktyg för att lyckas i livet.

Segregationen är ett hot mot samhället och Milad menar att våra olikheter istället bör bli till möjligheter och att alla bär på en potential. Vi ska bygga upp ett samhälle där denna värdering är ledande.

Milad har ett mål- att öppna skola i Stockholms förorter där man tillsammans med aktörerna som finns i området hjälps åt med att stärka eleverna och föräldrarna genom att låta skolan ge dem förutsättningar som förhindrar segregation och möjliggör möten. Möten mellan olikheter är det bästa sättet att utveckla sig själv- och samhället! Människor som möts och utbyter erfarenheter kan inte vara arga på varandra.

Vem är du om 10 år? Vad vill du bli förknippad med i framtiden? Vad ska dina barnbarn säga om dig? Vilka spår lämnar du efter dig när du inte längre finns? Dessa frågor ställde en lärare till Milad under gymnasietiden och de har lotsat honom genom livet. De- Gandhis ord och mammans kamp har påverkat den Milad är idag.

Vi åhörare blev stärkta av Milads varma ord om hur viktiga vi är för våra elever! Vi bestämde dessutom att vi ska låta våra elever skriva om följande fråga: ”om du googlar ditt namn om 15 år- vad kommer du att hitta?” Det ska bli intressant.

Angående positiva effekter av möten- snart kan du läsa om ett spännande möte där just olikheter möts…

Talet är en bro över till skriftspråket

Vid Flerspråkighetskonferensen i Stockholm lyssnade jag till Anna Lena Holm som arbetar i en mottagningsklass med elever i skolår 1-3. En del av eleverna är helt nyanlända och andra har varit här i ett halvår. En del elever har en skolbakgrund andra är analfabeter. En del kan läsa på sitt modersmål och andra kan det inte. Ett komplext klassrum fyllt med utmaningar där målet är att de efter ca ett år ska ut i ordinarie klasser.
Undervisningen ska utveckla alla elever och kunskap och förmågor ska utvecklas parallellt. Hur gör man det?
Anna Lena berättade under sin föreläsning om den metod som hon framgångsrikt använt sig av, ”Från text, via samtal, till skrift”.
I klassrummet utgår Anna Lena från en högläsningsbok med bra bilder och ett passande tema. Före, under tiden och efter läsningen arbetar klassen tillsammans med lässtrategierna. När boken har lästs fortsätter arbetet med texten genom dramatiseringar. De elever som ännu inte har tillräckliga kunskaper för att kommunicera på svenska får hjälp av Anna Lena som sufflös. Genom dramatiseringarna bearbetas högläsningsbokens innehåll. När boken är bearbetad tillsammans övergår klassen till att arbeta med individuell läsning och eleverna får även läs- och skrivläxor kopplade till högläsningsbokens och den språkliga nivå de befinner sig på. De elever som kommit en bit på väg i sin läsning sitter två och två och läser medan nybörjarläsarna sitter tillsammans med Anna Lena och tränar utifrån sin nivå. I samband med detta får eleverna också individuella uppgifter ofta kopplade till grammatik som hjälper eleven att bearbeta texten ytterligare. Som slutproduktion sammanfattar eleven texten skriftligt.
Genom att arbeta såhär kan alla utgå från samma text, stoff men arbeta utifrån sin språkliga nivå med stöttning av läraren. Talet blir en bro över skriftspråket!
Som avslutning bjöd Anna Lena Holm på följande citat:
”Om barn är oförmögna att lära sig bör vi anta att vi ännu inte hittat det rätta sättet att undervisa dem på.” (Björk och Liberg, 1999)